Back to business

Tiden efter jag kom hem från Burma har varit mycket hektisk. Jag har haft min mor på besök, haft två stora deadlines samt en tentamen. Konstigt nog så har jag varit väldigt flitig och lyckats reda ut allt. Men det är väl så, jag jobbar bäst(endast?) med ryggen mot väggen. Det ironiska är att det enda som gick käpprätt åt helvete var tentan i Statistik som jag skrev innan jag åkte. Då det är en statistik-kurs så var de så vänliga att presentera all tenta-statistik. Där gick det ganska snabbt att utröna att mitt resultat var sämst på hela kursen...haha. Konstigt nog så är jag lite småstolt, kanske beroende på att tentan var som den var. Ställa en massa teorifrågor rörande namn och grejer...jag är ju ingenjör, jag ska ju räkna.

Märkligt dock hur dagarna ser ut här. En normal dag så tar jag min dator och åker till biblioteket och sitter och jobbar där. När jag har ledsnat så bär det av hemåt bara för att det första jag sen gör är att slå på datorn och sätta mig vid den igen. Lite som att livet är uppdelat i två, skolpill och slöpill, båda med datorn. Därför utbröt en smärre panik igår när min dator gick sönder. Helt plötsligt slutade tangentbordet att fungera. Har haft problem med det förut men ASUS-Sverige vägrade att sälja mig ett nytt. Här visade det sig dock att det fungerar lite annorlunda. Åkte in till deras servicecenter och frågade om de kunde fixa det. Utan att begära kvitto eller något så bytte de det gratis på plats, tog ca 10min. Det enda problemet var när han bände loss tangentbordet och utbrast något i stil med: Vafan du har ju hällt läsk i skiten, klart som fan det inte fungerar. Fast efter att jag hade försäkrat att det faktiskt var äppeljuice och att det hände för två år sen så det kan inte ha något med det att göra, plus att det var på motsatta sidan av det ej fungerande området så bytte han det utan mer knussel.

ASUS Singapore - Lökarna på ASUS Sverige 20 - 0.

Så hur var Burma då?

Jo Burma var grymt, en riktig upplevelse. Lätt det mest outvecklade landet jag har varit i. Knappt några vägar och endast elektricitet ibland. En 30mil lång bussresa tog 12h i en gammal skitrutten minibuss från sjuttiotalet. Lätt den värsta bussresan i mitt liv.

Hade faktiskt inte trott att det skulle vara så mycket efter. Blev ganska förvånad när vi kom till Bagan och taxihållplatsen såg ut så här:


Tycker även att svenska polisen borde dra sitt strå till stacken nu i kristider. Kanske skulle de lägga ett bud på den här:


Man får endast åka till regioner som stöder regeringen så det kanske var därför, men annars fick jag intrycket att vanligt folk inte orkar bry sig om vilka som styr landet, de är fullt upptagna med att fixa mat för dagen. Inte att de svälter, iaf inte i delarna vi var i, men då det är lite som sverige runt förr-förra sekelskiftet så är det helt enkelt mycket mer bestyr med allting.

Försökte även leka lite proffs-bloggare och faktiskt uppdatera medans jag var där. Men som fruktad regimkritiker så blev man ju inte direkt överraskad när man möttes av det här:


Den stora knäckfrågan är dock hur det kommer sig att de inte har en meter farbar väg men ca 20000 guldtempel?

Lite bonusbilder: