Pilipinas

Då det erbjöds en vecka ledigt för att studera inför mid-term-tentorna togs tillfället i akt att lämna staden utan själ och sticka till Filippinerna istället. Jag och en intet ont anande tysk vid namn Gerrit bestämde oss(rättare sagt jag föreslog/övertalade och han lät sig luras) för att åka och smaka på Manila, något de flesta reseguider avråder en från att göra.

Manila är känt för att vara skitigt, fattigt, högljutt, överbefolkat och hotfullt. Kan säga att det faktiskt var allt det nämnda. Var en riktig upplevelse faktiskt, har aldrig sett sån fattigdom på så nära håll förut. Hela familjer som bor på gatan har jag aldrig någonsin upplevt. Man får ganska lätt dåligt samvete.

Vi bodde i det så kallade "turist"-distriktet. Kan inte riktigt förstå varför det kallas så, för på de 3dgr vi bodde där så såg vi kanske 10 andra vita. Väldigt bisarr känsla hur alla stirrar på en, helt utan skam i kroppen. För att man är vit så är det som man hade ett dollartecken tatuerat i pannan och en måltavla på ryggen. Vissa gånger fick man verkligen känslan att får den här snubben minsta chans att råna dig så kommer han även att göra det. Kan även säga att min resekamrat inte alltid var så nöjd över mina förslag på aktiviteter och vägval. Han sa både en och två gånger: "Alltså Martin: Jag känner mig verkligen inte trygg här. Kan vi inte bara skita i det här och ta en taxi tillbaka till hotellet?" Värst var det nog när vi skulle ut till den amerikanska krigskyrkogården och det blev mörkt på vägen dit. Jag trodde att det var typ 500m promenad men det visade sig snarare vara 3km. Väldigt konstigt när trafikanter saktar in när de kommer upp bredvid dig och bara stirrar på dig. Trafiken som sådan är också rätt tveksam. Såg två olyckor under tiden vi var där och jag måste säga att jag är jävligt förvånad över att det inte var fler.

En annan väldigt konstig sak är mängden vapen som finns där. Alla affärer, och då menar jag alla inkl Starbucks och 7-11, har beväpnade säkerhetsvakter som vaktar dörren. Gick förbi ett casino och de hade 5-6pers med hagelgevär som stod utanför...De rika bostadsområdena har även de beväpnade säkerhetsvakter som bevakar porten och självklart även patrullerar muren som de givetvis måste ha runt sitt fina område. Man vill ju inte råka behöva stöta på någon vanlig människa där man bor.

De visiterar dig även alltid när du går in i tunnelbanan eller i en affär, men aldrig när du går ut. Bomber och skjutvapen är vad man är rädd för, inte snatteri som i sverige.

En skylt som finns på väldigt många affärer:



Hann vara i Manila i ungefär 3h innan jag råkade ut för den första ficktjuven. Nu låter det som det var jättemånga men det hände faktiskt bara 2ggr på 3dgr. Blev dock aldrig av med något då jag upptäckte båda två. Det konstiga är att jag blev inte ens upprörd. Svårt att bli arg när man förstår varför de gör det.

Men vad gjorde vi då i Manila?
Första dagen så kikade vi på sightsen. Finns kanske inte så jättemånga då Filippinerna blev ganska manglat under andra världskriget. Men de har en park till hyllning för sin nationalhjälte som blev mördad av spanjorerna i slutet på 1800-talet, den gamla spanska staden, komplett med ringmur och allt, och världens största amerikanska krigskyrkogård på icke-amerikansk mark.

Den ringmurade stadsdelen är rätt skön. Glöm Visby och bevarande av kulturarv. Här är det i princip bara muren som står, allt annat förstördes under kriget och blev uppbyggt helt annorlunda. När amerikanarna kom dit så dränerade man även vallgraven och byggde en golfbana där istället.

Ringmur med golfbana:


Gatan där vi bodde:


Krigskyrkogården samt en bild på superturisten bredvid en av tavlorna som listar alla som dog på filippinerna under WW2.


Sista kvällen i Manila så stack vi till det rika kvarteret och hängde lite. Såg precis ut som Singapore med skyskrapor med helikopterplattor på taket, parker och shoppingmalls. Bisarrt hur det kan vara så olika världar i en och samma stad. 90% är hur fattigt som helst men sen finns det typ en tillflyktsort dit alla tjuvarna, som har skinnat landet på allt det har samt håller folket fattigt, kan gömma sig.

Efter Manila så åkte vi ut och kikade på en ö som fungerade som ett fort under WW2. Först manglades den av japanerna när de kom och sen av amerikanarna när de kom tillbaka. Ön är sen dess obebodd och det enda som finns där är ruinerna av militäranläggningarna.

Barack?


Vi åkte även en sväng till en stad som heter Tagaytay som ligger precis vid en jättestor sjö/vulkankrater. I denna sjö finns det även en ö med en mindre, fortfarande aktiv, vulkan i sig. Även denna vulkan har en sjö i sig. Dagen då vi faktiskt skulle bestiga vulkanen så ösregnade det dock så vi hade inget annat val än att sitta på hotellrummet och dricka öl hela dagen, trevligt det också.

Vulkanen.


Bussresan tillbaka till Manila var också en upplevelse. Bussen kostade typ 8kr för 2-3h. Bussen hade dock inga fönster och dörrarna var öppna hela tiden. Dock ganska jobbigt att tanten bredvid mig insisterade på att jag skulle träffa hennes dotter så jag fick sitta och stirra ut genom förstret(hålet i väggen?) i typ en timme för att jag tyckte det var så olustigt.

Nu blev detta svårt långt och jag har säkert ändå glömt en del roliga grejer...Imponerande om någon tog sig ända hit ner.

PS. Antingen så är utbildningen för att bli elektriker typ 15år för att förstå systemet eller så har de ingen alls, vad tror ni?.DS